 |
| kuva: SKS |
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki 1995
255 s., med förord av Mervi Kantojärvi samt samtidskritik
språk: finska
översättningar: svenska (1895)
Teuvo Pakkalas Elsa fördjuper sig in i kvinnolivet i det fattiga norra Finland. Personskildringen är levande och åtminstone kyrkan får sin del av samhällskritik, men könsrollerna är väldigt stela.
Teuvo Pakkalas roman Elsa (1894) har beskrivits som realistisk eller naturalistisk, och därmed passar den fint in i den finska 1880- och 1890-tals romankonst. Elsa fortsätter historian som började med romanen Vaaralla ('På Vaara', 1891). Sagan iscensätter sig i arbetarstadsdelen Vaara i Uleåborg, fast stadsnamnet Uleåborg aldrig nämns i Elsa.
Huvudkaraktären är Elsa Viio och hennes mor. Moderns namn avslöjs inte, utan hon syftas endast till som änka till hennes man, Viio. Andra centrala personer är Elsas väninnor Mari och Liisa – alla kvinnor, vilket var sällsynt på Pakkalas tid.
I början är Elsa en duglig flicka som går flitigt i kyrkan. En vändningspunkt är Liisas bröllop där hon möter Tuira, en ung sjöman som varit vän till Elsas avlidne far. Paret blir småkära, men det aldrig händer något förrän Tuira återigen måste till sjöss. Han är bort långa tider, och eftersom ingenting hänt mellan dem och de alltså inte är förlovade, tillåter Elsa sig själv att förälska sig i en av ungkarlar i hembyn. Vad som händer näst avslöjs inte, men plötsligt blir den tidigare så duktiga Elsa nedsedd av kvinnorna i byn – hon är gravid.
Den viktorianska finkänsligheten som den tiden bestod kan vara lite svårbegriplig för en modern läsare: åtminstone jag behövde tänka efter en stund innan jag fattade varför alla blir så elaka mot stackars Elsa. Då är det också frågan om dubbelmoral: Elsa blir nedsedd bara för ett misstags skull och därefter är allt hon gör dumt och dömt. När hon mest skulle behöva hjälp av de andra får hon inte det. Däremot Liisa, som var ett elakt barn och alla sa att hon ingenting skulle bli, blir en älskad och duktig husfru och -mor.
Romanen har en klar moralisk lärdom: om man inte lever som man borde går man under. Det får stackars Elsa lära sig, hon som endast gör ett misstag i sitt liv. Det är bara kvinnor som blir förtjusta och som drömmar om att bli älskade; männen är mer praktiska gifter sig med den som de tror de skall mest gynnas av. På grund av den realistiska eller naturalistiska stilen är det ibland svårt att säga om berättandet innehåller kritik eller inte. Åtminstone religiösa institutioner och de kommunala socialtjänster får sin del av kritik. Med god vilja kan man också tro att även könsförväntningarna skildras med en aning samhällskritik.
Trots en viss chauvinistisk ton i sin kvinnoskildring är Elsa en fängslande roman som tar läsaren genast med sig till en resa till det vanliga folkets historiska småstadsfinland. Elsa har översatts till svenska genast efter romanen kom ut, år 1895.
5/5
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti