Volter Kilpi: I salen på Alastalo

Alastalon salissa är den modernistiska finska litteraturens stjärna från 1933. Mammutromanen är känd för sitt magiska språk och sina minimala händelser och långsamhet.

Bild: Elisa Kirja

Kilpi, Volter: Alastalon salissa. Kuvaus saaristosta.

Otava, 1933. 726 s (gratis e-bok av Elisa Kirja)

språk: finska

översättelser: svenska (I salen på Alastalo - en skärgårdsskildring, bok 1–2, 1997, av Thomas Warburton)

Alastalon salissa (1933, I salen på Alastalo 1997) är ett mästerverk i finsk skönlitteratur och en av de mest fantasifulla, kreativa och anarkistiska romaner någonsin skriven på finska. Romanen har jämförts med till exempel James Joyces och Marcel Proust med sitt stream-of-consciousness-aktiga berättande men det är något helt unikt i Kilpis text som man inte ofta möter i världslitteraturen.

Tegelstensromane iscensätter sig i ett enda rum och det går bara några få timmar i de över 700 sidorna. Den konkreta handlingen handlar om ett möte mellan husägare i trakten där de diskuterar om att bygga en ny båt. Det mest intressanta är först och främst Kilpis språk som ofta beskrivs som magiskt. Meningarna kan var väldigt långa och berättaren kan dyka in i en persons tankegång så djupt att både läsaren och berättaren glömmer den själva huvudhandlingen. Ofta är det också fråga om sidoberättelser, som männen i salen antingen berättar för varandra eller tänker berätta men gör det till slut inte. Den bäst kända berättelsen, nästan en egen novell inom romanen, är berättelsen om handelsbåten Albatross i kapitel 13.

Handlingen sker på hösten 1864 medan Krimkriget pågår också nära Ålands kuster i Östersjön. Geografiskt är läsaren i Gustavs i Egentliga Finland och det syns i språket: det finns många drag som är typiska för västfinska dialekter och många svenska lånord. Det är också många ord som Kilpi antagligen har hittat själv på eller använder på ett innovativt sätt.

Romanen präglas av en viss typ av anarkistisk humor. Det är inte oftast fråga om enskilda skämt utan humorn är så genomgående att hela romanen är nästan en stor vits. Långsamhet är en viktig del av humorn: i kapitel 3 tar det över 60 sidor då en av männen står framför piphyllan och övervägar vilken pipa han ska plocka ut. Författaren beskriver kapitel 6 som "ett kapitel som man väl utan svårighet kan hoppa över, eftersom det inte händer mer i det än i de andra". I den undertexten kommer fram självironin som är en vanlig medel för Kilpis humor.

Alastalon salissa är definitivt inte någon actionthriller men man kan väldigt bra läsa den som en psykologisk roman. Det som är viktigt syns inte utanför personernas egna tankar. Ofta handlar det om makt. Varför är några husägare mer prestigefulla än de andra och hur kommer det fram? Varför är det självklart för alla att just Langholma ska sitta i gungstolen mitt i salen och varför väljer Härkäniemi just den pipan han tar och inte den pipa som han tycker är finast?

Alastalon salissa är en ofta glömd pärla i nordisk skönlitteratur och ett konstverk utan like i det finländska 1900-talet. Romanen är inte lätt att läsa ens för en van läsare, men den ger en definitivt väldigt mycket när man kommer i gång.

Thomas Warburton har gjort ett enormt jobb och lyckats fånga originalverkets anda i sin svenska översättning.

Minä uskon, että minä pitäisin komeana katseltavana, kun minä näkisin tämän kapistuksen [piipun] maaherran suupielessä; on muhkeata, kun muhkean miehen rintapielillä on muhkea piippu ja juhlallisen miehen suu päästelee juhlallisen piipun takaa juhlallista puhetta tai juhlallista savua, kuinka on suupalan vuoro torkottaa parrassa tai parran vieressä. Jos minäkin olisin isompi herra ja minulla olisivat rovastin tohvelit jalassa, niin kukaties sopisi minunkin suuhuni silloin tuonmittainen piippu, mutta ei silloinkaan tuonhelminen. Minulla on se ajatus, niinkuin äskenkin ajattelin, että piipun pitää olla muhkean, se saa mielellään olla yhtä muhkea kuin mieskin, joka sitä polttaa, on mukavaakin katsella, kun on muhkea piippu muhkeassa leukapielessä, mutta piippu on piippu ja mies mies, eikä piippu kernaasti saa olla miestä mokomampi. (Alastalon salissa, s. 48–49)

Jag tror jag skulle finna det ståtligt att skåda om jag fick se detta donet [pipa] i mun på landshövdingen; det ser pampigt ut när en pampig karl har en pampig pipa utmed bringan och en högtidlig karamun ger ifrån sig högtidliga ord eller högtidlig rök bak en högtidlig pipa, allt eftersom munstycket står i tur att peka inåt skägget eller bredvid det. Om jag var en större herrkarl och hade prosttofflor på fötterna, så vem vet om inte en pipa av den längden kunde passa i mun på mig med, fast inte ens då med den pärlstickningen. Jag tänker som så, liksom jag gjorde nyss, att en pipa ska vara pampig, den får gärna vara lika pampig som karln som röker den, det till och med är trevlligt att skåda en pampig pipa i en pampig käft, men en pipa är en pipa i alla fall och en karl en karl, och pipan får ogärna vara förmer än karln. (I salen på Alastalo, bok 1, s. 66–67, övers. av Thomas Warburton)