Pia Juul: Mordet på Halland

Tiderne Skifter

Tapasin Pia Juulin muutama vuosi sitten Helsingissä, jossa hän oli esittelemässä Mordet på Halland -romaanin tuoretta ruotsinnosta. Kirja kiinnitti huomioni jo tuolloin, mutta vasta nyt sain vihdoin tilaisuuden lukea sen.

Juul, Pia: Mordet på Halland. Roman
188 s., pokkari
Tiderne skifter, København 2009

Tanskalaisen Pia Juulin (s. 1962) romaani Mordet på Halland leikittelee nimeään myöten dekkarityylilajeilla, mutta loppujen lopuksi itse murha ja sen ratkaiseminen on siinä melko pienessä osassa. Juul kertoi Helsingissä halunneensa juuri kääntää perinteisen dekkarin rakennetta hieman ylösalaisin. Siinä missä yleensä lukija seuraa poliisin tai rikoksen ratkaisijan työtä, Pia Juulin romaanissa näkökulma on uhrin leskellä. Puolison murha avaa minäkertoja Bessin elämässä aivan uusia polkuja ja näkökulmia Bessin menneeseen elämään. Murhan ratkaiseminen ei ole juonelle keskeistä, vaan murha vain tarjoaa – kirjaimellisesti – lähtölaukauksen teoksen tapahtumille.

Tanskassa Pia Juul tunnetaan ennen kaikkea runoistaan, mutta on julkaissut myös romaaneja ja novellikokoelmia. Myös Mordet på Halland on tyyliltään melko lyyrinen. Lyyrisyys näkyy mielestäni ennen muuta sen rakenteessa ja suhteessa todellisuuteen. Rakenne ei ole lineaarinen, vaikka tapahtumia seurataankin melko kronologisesti, vaan ailahtelee päähenkilön ajatusten tavoin puolelta toiselle. Romaani ei ole missään nimessä realistinen kuvaus murhan uhrin elämästä. Bess tuntuu ottavan miehensä ampumisen lähinnä hassuna sattumuksena elämän varrella. Osin teos jopa parodioi perinteisten pohjoismaisten salapoliisiromaanien vakavuutta.

Romaani on myös hyvin tietoinen omasta asemastaan osana kirjallisuutta, mikä lisää lyyrisyyden vaikutelmaa. Päähenkilö on kirjailija, ja jokainen luku alkaa kirjallisuussitaatilla. Päähenkilö myös ikään kuin uhraa oman elämänsä kirjallisuuden alttarille: hän hylkää perheensä ja muuttaa yhteen Hallandin kanssa saadakseen elämänkokemuksia, joista ammentaa omaan tuotantoonsa.

Teos on täynnä aukkoja. Bessin menneestä elämästä kerrotaan vain vihjaten. Bess on riitaantunut niin äitinsä, tyttärensä kuin isoisänsä kanssa, mutta aivan tarkkaa syytä ei paljasteta, vaikka asiasta vihjaillaankin vähitellen. Myöskin murha-arvoituksesta selviää koko ajan uusia vihjeitä, mutta lukija ei voi koskaan olla aivan varma, mikä osa niistä on totta.

Mordet på Halland on nopealukuinen ja viihdyttävä lukupaketti, jota ei kannata alkaa lukea dekkarina vaan lyyrisenä taide- ja elämäromaanina. Teos on julkaistu tanskan lisäksi ainakin ruotsiksi ja suomeksi.

Nazister på Färöarna

Jógvan Isaksen: Blíð er summarnátt á Føroyalandi (1990)
Mentunargrunnur Studentafelagsins
263 s.
 

Teir kendu mítt navn, men tað var heldur ikki so løgið. Tá ið tú hevur sligið ein mann niður fleiri ferðir, roynt at brent hann inni og at sprongt hann í luftina, er tað ikki ov nógv kravt, at tú veit, hvør hann er.

(Blíð er summarnátt á Føroyalandi, sida 210)

Blíð er summarnátt á Føroyalandi med sina nazister på Färöarna är kanske inte den bästa detektivromanen i Norden men en utmärkt beskrivning av livet på de karga öarna mitt i Atlanten. Boken präglas av manlig humor, skön natur och en spännande och originell, dock lite förutsebar handling.

Jógvan Isaksens Blíð er summarnátt á Føroyalandi (1990) är en av de första kriminalromaner som är skriven på färöiska och vars handling faktiskt sker på Färöarna. Den är också den första i serien med huvudkaraktären Hannis Martinsson, färöisk journalist och amatördetektiv. Romanen har översatts till danska, tyska och isländska, men jag var modig och tog på mig det färöiskspråkiga originalet.

Journalisten Sonja Pætursdóttir dör plötsligt och snart därefter även hennes pojkvän Hugo. Polisen antar båda dog av en olycka och bryr sig inte starta rannsakningen, men som tur anländer den modige journalisten Hannis Martinsson på plats och börjar utreda fallet. Morden syns vara förknippade med den mysteriska båten "Eva" som har kommit hela vägen från Paraguay till Tórshavn och ingen vet varför. Sonja höll på att skriva en artikelserie om andra världskriget, så att kanske har båten "Eva" någonting att göra med det också?

Från en ganska tidig början blir det klart att det faktiskt är frågan om nazister på Färöarna. Själv blev jag lite överraskad när det kom fram: man brukar ju vanligtvis varna läsaren i bakpärmen om sådana här teman. En liten svastika i hörnet nästa gång?

Räknar man bort nazisterna är Isaksens roman en ganska traditionell kriminalgåta med en amatördetektiv som dricker och rökar och utnyttjar kvinnor. Alla aktiva karaktärer är män, de få kvinnor som finns med är sjuksköterskor eller sörjande änkor. "Hon var eitt av hesum konufólkunum, sum hata menn um dagin og droyma um teir um næturnar", beskriver jagberättaren Hannis en onamngiven sjuksköterska (s. 165). Den ända intressanta kvinnokaraktären är hjältejournalisten Sonja Pætursdóttir, som dock dör tyvärr redan på sida 6.

Boken är lättläst och handlingen går oftast smidigt framåt. Några ställen kunde vara lite intensivare – det framkommer till exempel en flera sidor lång klargörande av nazisternas historia i Tyskland som kanske inte skulle behöva vara så utförlig. Miljön på Färöarna beskriver Isaksen skönt – har man varit på Färöarna och särskilt i Tórshavn känner man säkert igen flera ställen. Läsaren kan också känna igen tiden då boken skrivits och handlingen låtsas ske: det är till exempel Gorbatjov på tv. Romanen präglas också av en varm och pojkaktig humor, som i citatet i början av denna text.

Isaksens roman är hela tiden medveten om sina färöiska rötter. Det finns flera citat av gamla färöiska kväden, d.v.s. episka dikter, och huvudkaraktären hamnar i likadana situationer som hjältar i kväden. Naturen på Färöarna spelar också en viktig roll. Läsaren blir även bekant med färöingarnas vardag med växlande väder, tv-kanal som inte sänds varje dag, de smala vägarna på landsbygden, den strikta alkoholpolitiken och kristendomens viktiga roll.

Allt i allt är Blíð er summarnátt á Føroyalandi en utmärkt inledning till de natursköna mysteriska öarna mitt i Atlanten. Romanen passar fint in i den nordiska kriminallitteraturens stora saga, men med sin ganska förutsebar – dock originell – handling kanske inte är dess allra mest strålande stjärna. Trots detta blev jag när jag läste boken i alla fall ännu mera förtjust i Färöarna.