Kielen juhlaa jouluisessa Tukholmassa

Kuva: Raben&Sjögren

Åke Holmberg: Ture Sventon i Stockholm (1954)
Kuvitus: Sven Hemmel
Rabén&Sjögren, 128 s.

I Sventons väntrum var det som vanligt ovanligt mycket folk. Juvelerare Eriksson satt i en soffa med påsen i knäet och väntade. Han satt mellan en äldre fru som hade förlorat sin våning och en välbärgad medelålders man som på ett oförklarigt sätt hade förlorat sin fästmo som han ändå hade varit förlovat med i hela tio år.
    Fröken Jansson, Sventons sekreterare, släppte in den ena efter den andra i privatdetektivens rum och släppte ut lika många. Till slut blev det juvelerarens tur att stiga in.
    "Sventon", sa Sventon.
    "Mitt namn", sa juvelerare Eriksson, "är Eriksson."

(Ture Sventon i Stockholm, s. 48)

Vauhdikas mutta kiltti lastendekkari Ture Sventon i Stockholm ihastuttaa erityisesti hulvattomalla kielellään ja kauniilla kaupunkikuvauksellaan jouluisesta Tukholmasta.

Lastenkirjallisuus on parhaimmillaan riemastuttavaa. Lapsille kirjoitettaessa käytetään usein mielikuvituksekkaampaa kieltä kuin aikuisille, eikä juonta ole kahlittu ankean realismin tiukkapipoisiin vaatimuksiin. Uusin suosikkini – joskin vanha klassikko – on Åke Holmbergin Ture Sventon i Stockholm (1954), jossa sherlockmainen yksityisetsivä ratkoo rikoksia jouluisessa Tukholmassa.

Tukholman kultasepät ovat ymmällään ja peloissaan, kun salaperäinen rikollisliiga on onnistunut vohkimaan massoittain hopeaesineitä suoraan liikkeiden hyllyiltä, omia avaimia käyttäen. Kun sitten kultaseppä Erikssonin kotoa Tomtebogatanilta löytyy ensin salaperäiset jalanjäljlet lattialta ja kaiken huipuksi kumma hattu keittiön tuolilta, muu ei auta kuin kutsua hätiin kuuluisa etsivä Ture Sventon. Jouluaatto tai ei, rikolliset on napattava.

Synkistelevien nykydekkareiden keskellä on ilahduttavaa lukea rikosromaani, jossa ketään ei surmata eikä paloitella. Leppoisa, jopa hilpeä tunnelma kantaa läpi teoksen, eikä lukija joudu missään vaiheessa pelkäämään, sillä kertoja onnistuu kyllä vakuuttamaan, ettei vaaraa ole. Ture Sventon jos kuka tietää kyllä, mitä tekee.

Sventonin hahmo sinänsä ei ole erityisen mielenkiintoinen, eikä hänestä juuri mitään kerrotakaan. Etsivä muistuttaa Sherlock Holmesia jopa ulkonäöltään Sven Hemmelin ihastuttavassa kuvituksessa. Myös muut hahmot – Erikssonin perhe ja pari rikollista – jäävät melko karikatyyrimäisiksi. Lastenkirjallisuudelle tyypillisesti keskeisessä osassa rikoksen ratkeamisessa ovat Erikssonin kaksi lasta.

Hahmoista mieleenjäävimpiä ovat pari sivuhahmoa, erityisesti Ture Sventonin arabialainen ystävä herra Omar ylihuoliteltuine puheenparsineen. Keskeisessä osassa on myös itse Tukholman kaupunki, sen kadut, ihmiset, raitiovaunut ja jopa viemärit. Jouluinen, luminen kaupunki on kaunis ja elävä, vaikkakin rikos synkentää sen tenhoa:

De for Vasagatan fram, och sedan såg de Strömmen och Stadshuset och Slottet i månsken. Ingenting är vackrare, men Sventon och Omar satt på helspänn och kunde inte tillgodogöra sig utsikten från trean. – –
    Man skramlade genom Gamla stan och sedan var man vid Slussen. Trean fortsatte och Svante halvsov. Nu åkte man upp på Söder.
    Ingenting kan vara tristare än att åka spårvagn på julafton. Hur vackert månskenet än är, sett genom treans fönster, vill man inte gärna sitta länge i en spårvagn på julafton. Gärna dagen före eller möjligen på juldagen. Men inte på julafton. Det är svårt att säga vad det beror på, men ingen människa vill åka spårvagn på julafton.

(Ture Sventon i Stockholm, s. 91)

Ture Sventon i Stockholm on erinomaista luettavaa erityisesti ihastuttavan kielen ja runsaan mielikuvituksen käyttönsä ansiosta. Teos on myös erinomainen kuvaus 1950-luvun Tukholmasta, mikä tuo kaupunkia tunteville oman erityisen lisäkivansa. Teos on ilmestynyt myös Eila Kivikk'ahon suomentamana vuonna 1970 nimellä Hauskaa joulua, Totte Svensson. Ruotsiksi se on ihastuttanut jo useiden sukupolvien ajan, ja siitä otettiin vuonna 2011 kuudes painos.

5/5

Nazister på Färöarna

Jógvan Isaksen: Blíð er summarnátt á Føroyalandi (1990)
Mentunargrunnur Studentafelagsins
263 s.
 

Teir kendu mítt navn, men tað var heldur ikki so løgið. Tá ið tú hevur sligið ein mann niður fleiri ferðir, roynt at brent hann inni og at sprongt hann í luftina, er tað ikki ov nógv kravt, at tú veit, hvør hann er.

(Blíð er summarnátt á Føroyalandi, sida 210)

Blíð er summarnátt á Føroyalandi med sina nazister på Färöarna är kanske inte den bästa detektivromanen i Norden men en utmärkt beskrivning av livet på de karga öarna mitt i Atlanten. Boken präglas av manlig humor, skön natur och en spännande och originell, dock lite förutsebar handling.

Jógvan Isaksens Blíð er summarnátt á Føroyalandi (1990) är en av de första kriminalromaner som är skriven på färöiska och vars handling faktiskt sker på Färöarna. Den är också den första i serien med huvudkaraktären Hannis Martinsson, färöisk journalist och amatördetektiv. Romanen har översatts till danska, tyska och isländska, men jag var modig och tog på mig det färöiskspråkiga originalet.

Journalisten Sonja Pætursdóttir dör plötsligt och snart därefter även hennes pojkvän Hugo. Polisen antar båda dog av en olycka och bryr sig inte starta rannsakningen, men som tur anländer den modige journalisten Hannis Martinsson på plats och börjar utreda fallet. Morden syns vara förknippade med den mysteriska båten "Eva" som har kommit hela vägen från Paraguay till Tórshavn och ingen vet varför. Sonja höll på att skriva en artikelserie om andra världskriget, så att kanske har båten "Eva" någonting att göra med det också?

Från en ganska tidig början blir det klart att det faktiskt är frågan om nazister på Färöarna. Själv blev jag lite överraskad när det kom fram: man brukar ju vanligtvis varna läsaren i bakpärmen om sådana här teman. En liten svastika i hörnet nästa gång?

Räknar man bort nazisterna är Isaksens roman en ganska traditionell kriminalgåta med en amatördetektiv som dricker och rökar och utnyttjar kvinnor. Alla aktiva karaktärer är män, de få kvinnor som finns med är sjuksköterskor eller sörjande änkor. "Hon var eitt av hesum konufólkunum, sum hata menn um dagin og droyma um teir um næturnar", beskriver jagberättaren Hannis en onamngiven sjuksköterska (s. 165). Den ända intressanta kvinnokaraktären är hjältejournalisten Sonja Pætursdóttir, som dock dör tyvärr redan på sida 6.

Boken är lättläst och handlingen går oftast smidigt framåt. Några ställen kunde vara lite intensivare – det framkommer till exempel en flera sidor lång klargörande av nazisternas historia i Tyskland som kanske inte skulle behöva vara så utförlig. Miljön på Färöarna beskriver Isaksen skönt – har man varit på Färöarna och särskilt i Tórshavn känner man säkert igen flera ställen. Läsaren kan också känna igen tiden då boken skrivits och handlingen låtsas ske: det är till exempel Gorbatjov på tv. Romanen präglas också av en varm och pojkaktig humor, som i citatet i början av denna text.

Isaksens roman är hela tiden medveten om sina färöiska rötter. Det finns flera citat av gamla färöiska kväden, d.v.s. episka dikter, och huvudkaraktären hamnar i likadana situationer som hjältar i kväden. Naturen på Färöarna spelar också en viktig roll. Läsaren blir även bekant med färöingarnas vardag med växlande väder, tv-kanal som inte sänds varje dag, de smala vägarna på landsbygden, den strikta alkoholpolitiken och kristendomens viktiga roll.

Allt i allt är Blíð er summarnátt á Føroyalandi en utmärkt inledning till de natursköna mysteriska öarna mitt i Atlanten. Romanen passar fint in i den nordiska kriminallitteraturens stora saga, men med sin ganska förutsebar – dock originell – handling kanske inte är dess allra mest strålande stjärna. Trots detta blev jag när jag läste boken i alla fall ännu mera förtjust i Färöarna.