Jógvan Isaksen: Blíð er summarnátt á Føroyalandi (1990)Mentunargrunnur Studentafelagsins
263 s.
Teir kendu mítt navn, men tað var heldur ikki so løgið. Tá ið tú hevur sligið ein mann niður fleiri ferðir, roynt at brent hann inni og at sprongt hann í luftina, er tað ikki ov nógv kravt, at tú veit, hvør hann er.
(Blíð er summarnátt á Føroyalandi, sida 210)
Blíð er summarnátt á Føroyalandi med sina nazister på Färöarna är kanske inte den bästa detektivromanen i Norden men en utmärkt beskrivning av livet på de karga öarna mitt i Atlanten. Boken präglas av manlig humor, skön natur och en spännande och originell, dock lite förutsebar handling.
Jógvan Isaksens Blíð er summarnátt á Føroyalandi (1990) är en av de första kriminalromaner som är skriven på färöiska och vars handling faktiskt sker på Färöarna. Den är också den första i serien med huvudkaraktären Hannis Martinsson, färöisk journalist och amatördetektiv. Romanen har översatts till danska, tyska och isländska, men jag var modig och tog på mig det färöiskspråkiga originalet.
Journalisten Sonja Pætursdóttir dör plötsligt och snart därefter även hennes pojkvän Hugo. Polisen antar båda dog av en olycka och bryr sig inte starta rannsakningen, men som tur anländer den modige journalisten Hannis Martinsson på plats och börjar utreda fallet. Morden syns vara förknippade med den mysteriska båten "Eva" som har kommit hela vägen från Paraguay till Tórshavn och ingen vet varför. Sonja höll på att skriva en artikelserie om andra världskriget, så att kanske har båten "Eva" någonting att göra med det också?
Från en ganska tidig början blir det klart att det faktiskt är frågan om nazister på Färöarna. Själv blev jag lite överraskad när det kom fram: man brukar ju vanligtvis varna läsaren i bakpärmen om sådana här teman. En liten svastika i hörnet nästa gång?
Räknar man bort nazisterna är Isaksens roman en ganska traditionell kriminalgåta med en amatördetektiv som dricker och rökar och utnyttjar kvinnor. Alla aktiva karaktärer är män, de få kvinnor som finns med är sjuksköterskor eller sörjande änkor. "Hon var eitt av hesum konufólkunum, sum hata menn um dagin og droyma um teir um næturnar", beskriver jagberättaren Hannis en onamngiven sjuksköterska (s. 165). Den ända intressanta kvinnokaraktären är hjältejournalisten Sonja Pætursdóttir, som dock dör tyvärr redan på sida 6.
Boken är lättläst och handlingen går oftast smidigt framåt. Några ställen kunde vara lite intensivare – det framkommer till exempel en flera sidor lång klargörande av nazisternas historia i Tyskland som kanske inte skulle behöva vara så utförlig. Miljön på Färöarna beskriver Isaksen skönt – har man varit på Färöarna och särskilt i Tórshavn känner man säkert igen flera ställen. Läsaren kan också känna igen tiden då boken skrivits och handlingen låtsas ske: det är till exempel Gorbatjov på tv. Romanen präglas också av en varm och pojkaktig humor, som i citatet i början av denna text.
Isaksens roman är hela tiden medveten om sina färöiska rötter. Det finns flera citat av gamla färöiska kväden, d.v.s. episka dikter, och huvudkaraktären hamnar i likadana situationer som hjältar i kväden. Naturen på Färöarna spelar också en viktig roll. Läsaren blir även bekant med färöingarnas vardag med växlande väder, tv-kanal som inte sänds varje dag, de smala vägarna på landsbygden, den strikta alkoholpolitiken och kristendomens viktiga roll.
Allt i allt är Blíð er summarnátt á Føroyalandi en utmärkt inledning till de natursköna mysteriska öarna mitt i Atlanten. Romanen passar fint in i den nordiska kriminallitteraturens stora saga, men med sin ganska förutsebar – dock originell – handling kanske inte är dess allra mest strålande stjärna. Trots detta blev jag när jag läste boken i alla fall ännu mera förtjust i Färöarna.
Journalisten Sonja Pætursdóttir dör plötsligt och snart därefter även hennes pojkvän Hugo. Polisen antar båda dog av en olycka och bryr sig inte starta rannsakningen, men som tur anländer den modige journalisten Hannis Martinsson på plats och börjar utreda fallet. Morden syns vara förknippade med den mysteriska båten "Eva" som har kommit hela vägen från Paraguay till Tórshavn och ingen vet varför. Sonja höll på att skriva en artikelserie om andra världskriget, så att kanske har båten "Eva" någonting att göra med det också?
Från en ganska tidig början blir det klart att det faktiskt är frågan om nazister på Färöarna. Själv blev jag lite överraskad när det kom fram: man brukar ju vanligtvis varna läsaren i bakpärmen om sådana här teman. En liten svastika i hörnet nästa gång?
Räknar man bort nazisterna är Isaksens roman en ganska traditionell kriminalgåta med en amatördetektiv som dricker och rökar och utnyttjar kvinnor. Alla aktiva karaktärer är män, de få kvinnor som finns med är sjuksköterskor eller sörjande änkor. "Hon var eitt av hesum konufólkunum, sum hata menn um dagin og droyma um teir um næturnar", beskriver jagberättaren Hannis en onamngiven sjuksköterska (s. 165). Den ända intressanta kvinnokaraktären är hjältejournalisten Sonja Pætursdóttir, som dock dör tyvärr redan på sida 6.
Boken är lättläst och handlingen går oftast smidigt framåt. Några ställen kunde vara lite intensivare – det framkommer till exempel en flera sidor lång klargörande av nazisternas historia i Tyskland som kanske inte skulle behöva vara så utförlig. Miljön på Färöarna beskriver Isaksen skönt – har man varit på Färöarna och särskilt i Tórshavn känner man säkert igen flera ställen. Läsaren kan också känna igen tiden då boken skrivits och handlingen låtsas ske: det är till exempel Gorbatjov på tv. Romanen präglas också av en varm och pojkaktig humor, som i citatet i början av denna text.
Isaksens roman är hela tiden medveten om sina färöiska rötter. Det finns flera citat av gamla färöiska kväden, d.v.s. episka dikter, och huvudkaraktären hamnar i likadana situationer som hjältar i kväden. Naturen på Färöarna spelar också en viktig roll. Läsaren blir även bekant med färöingarnas vardag med växlande väder, tv-kanal som inte sänds varje dag, de smala vägarna på landsbygden, den strikta alkoholpolitiken och kristendomens viktiga roll.
Allt i allt är Blíð er summarnátt á Føroyalandi en utmärkt inledning till de natursköna mysteriska öarna mitt i Atlanten. Romanen passar fint in i den nordiska kriminallitteraturens stora saga, men med sin ganska förutsebar – dock originell – handling kanske inte är dess allra mest strålande stjärna. Trots detta blev jag när jag läste boken i alla fall ännu mera förtjust i Färöarna.
